Åland igår och idag

HEMVÅRDENS TILLVÄXT OCH ANSTALTERNAS TILLBAKAGÅNG — HVAD SIFFRORNA FÖRTÄLJA OSS

De nyligen offentliggjorda uppgifterna från statistikverket gifva vid handen, att en märklig förskjutning ägt rum inom omsorgen om de gamla och svaga på våra öar. Vid utgången af det gångna året befunno sig blott 86 personer i anstaltsvård för åldringar — fyra färre än året förut — under det att icke mindre än 457 själar nu erhålla vård af närstående i det egna hemmet, en ökning med hela 61 personer.

Denna utveckling är, såvidt undertecknad kan bedöma, icke blott en fråga om siffror och budgetposter, utan rör vid något djupare i det åländska samhällslifvet. Hvarför? Emedan det visar, att familjen ännu håller sin plats såsom samhällets grundval. Det är hustrun, dottern, svärdottern — ty två tredjedelar af de vårdade äro kvinnor, och de vårdande likaså mestadels af det täcka könet — som bära denna börda, icke statens anonyma inrättningar.

Låtom oss dock ej förblindas. De 596 hushåll som erhålla hemservice, däribland 77 handikappade hem — sjutton fler än förut — vittna om att nöden är stor och behofven mångahanda. Att antalet barn för hvilka hemvårdsstöd utbetalas minskat med 115 under fjolåret väcker farhågor af ett annat slag: hvar äro de unga familjerna? Hvarför sviktar den åländska barnaskaran?

Siffrorna tala, men de tala icke af sig själfva. Det åländska folkets oförytterliga rätt att själft ordna sina angelägenheter innebär äfven plikten att vårda sina gamla och uppfostra sina unga — icke genom fastlandets godtycke eller främmande byråkraters påbud, utan genom egna händer, i egna hem, på fäderneärvda jord.

*J.S.*