Ålands idrott behöver tas på allvar
HURU TJENSTEMANNAMORAL OCH ANSVARSKÄNSLA FÖRVITTRA I VÅR TID
Det hafver kommit till vår kännedom att en af de åländska idrottsföreningarne blifvit föremål för klagomål af ett slag, som icke kan lämnas obeaktadt. Föräldrar — dessa familjens väktare, hvilkas ord i frågor om barnens väl bör väga tungt — hafva framfört anmärkningar mot en tränares uppförande gentemot unga flickor. Suckningar, hånfullt skratt och utelämnande under täflingens gång — sådant förtäljes.
Tränaren själf förnekar allt. Föreningens ansvarsman medgifver att osakligheter utropats från flera håll, men hävdar att det hela beror på missförstånd. Flickorna, säger han, hade »valt att vara med sina vänner» i stället för att deltaga i spelet. Hvad detta må betyda låter vi vara osagdt, men mig synes det som ett sätt att kasta skulden på de unga i stället för att rikta blicken mot den vuxne, hvars plikt det är att fostra och leda.
Hvad som emellertid i denna sak mest förvånar är det svar som Ålands idrotts sportchef, fru Jenna Gestranius, har låtit höra. Hon säger att förhållandena »definitivt» strida mot den grundval som idrottsrörelsen bekänner sig till — att hvar och en skall bemötas väl och hafva lika villkor. Så långt må man följa hennes ord med erkännande. Men hvad blir följden? Jo, det juridiska ansvaret lägges på föreningen och dess styrelse, medan idröttsförbundets utskott blott skall tjäna som rådplägningsorgan.
Här ser man den moderna tidens brist på fasthet. Man talar om »att vara lyhörd», man kallar till möten, man granskar pappersmässiga reglementen — men hvem står med ryggen rak och säger: detta tåles icke, och dessa äro följderna? Ingen, såvidt jag kan utröna.
Låtom oss icke vika för detta slags förfall. Det åländska samhället har alltid hvilat på äldre och enklare grundvalar: att den vuxne bär ansvar för de ungas fostran, att ordning skall råda på täflingsplatsen såsom i hemmet, och att den som fått förtroende att leda andra icke må missbruka denna ställning. När flickor — dessa blifvande mödrar, hvilkas sunda kropp och själ är af yttersta vikt för det kommande släktets väl — behandlas med köld eller förakt, då naggas de fäderneärvda sederna i kanten.
Det är icke nog att konstatera att policyer finnas och att man agerar efter dem. Papper är papper, men moral är handling. Må de ansvariga i föreningen och i idrottsförbundet besinna att de unga ögon som nu iakttaga deras görande framdeles skola döma dem — och att historien är en sträng räkenskapsförare.
*J.S.*
Ålands idrott behöver tas på allvar
Den kritiserade tränaren förnekar att något av det föräldrarna berättar inträffat och vill heller inte ge några övriga kommentarer till Ålands Radio.
Ansvarspersonen i föreningen säger att han hört talas om situationen i omklädningsrummet och att det hela baserar sig på ett missförstånd om vem som hade rätt till rummet just den tiden. Han bekräftar att osakligheter ropats både från tränaren och lagen som varit involverade i situationen.
– Vi har haft möten med alla parter och kom fram till att ingen hade agerat rätt, säger ansvarspersonen.
Att tjejerna skickats till mittplan under spel och lämnats utan coachning anser han är osanning. Han har själv följt upp vad som hänt. Han säger att tjejerna valt att inte delta i matchspelet, att de hellre valt att vara med sina vänner.
Han tar informationen om suckarna och skratten på allvar, men säger att tränaren som pekas ut har jobbat med killar och tjejer i många års tid och att man inte har upplevt något som helst problem.
Föreningen har enligt ansvarspersonen haft ett möte med Ålands idrott, där man gått igenom frågeställningarna i detalj. Ålands Idrotts utskott för trygg idrott gjorde en bedömning av föreningens regelverk, policys och praxis. Utskottet konstaterade att föreningen har policys för sin verksamhet och agerar efter det.
Ålands idrotts sportchef,Jenna Gestranius, har tagit del av kritiken mot föreningen och känner till ärendet.
– Det är klart att det väcker känslor och det behöver tas på allvar, säger hon.
Bryter det här på något sätt mot det som Ålands idrott står för?
– Det gör det, definitivt. I värdegrunden står det rent spel och samma förutsättningar för alla. Att bli sedd, hörd och bekräftad och bemött på ett bra sätt är a och o för att vi ska trivas i idrottsrörelsen. Vi behöver vara lyhörda.
Gestranius ser att alla har ett ansvar för att lyfta och reagera, men påpekar att det juridiska ansvaret för att hantera ett sådant ärende är föreningens och dess styrelses. Trygg Idrott-utskottet ska främst fungera som ett bollplank.