Ålands idrott behöver tas på allvar
DEN ÅLÄNDSKA UNGDOMENS FOSTRAN — HVAD LÄRER OSS DENNA SORGLIGA HÄNDELSE?
Det är icke utan djup oro som denna tidning erfar huru tvister och misshälligheter uppstått inom en af våra idrottsföreningar, där unga flickor sägas hafva blifvit föremål för försummelse och nesligt bemötande. En tränare, hvars namn vi låta vara osagdt, förnekar kategoriskt alla anklagelser, under det att föräldrar framträda med beskyllningar af allvarlig art.
Hvad som i sanning förvånar är icke blott de påstådda förseelserna — ty hvar menniskoinstitution har sina brister — utan fastmer den uppenbare oordning som förefaller hafva rått. Ansvarspersonen i föreningen medgifver att osakligheter ropats från flere håll, att ingen part agerat rätt, och att möten hållits för att bringa klarhet i röran. Att detta öfverhufvud kunnat ske vittnar om ett betänkligt slappnande i det som borde vara hvarje förenings första plikt: tukt och ordning.
Man påstår att flickorna "valt att icke deltaga" utan hellre sökt sina vänners sällskap. Måhända är det så. Men hvad säger detta oss, om icke att ledarskapet brustit i förmågan att ingifva de unga respekt för plikten? En ungdom som af egen drift drager sig undan täflan har icke fostrats väl.
Fröken Gestranius vid Ålands Idrotts kansli uttalar sig med ord som vittna om tidens förvirrade tänkande: "lyhördhet", "samma villkor för alla", "att blifva sedd och bekräftad". Det låter vackert, men hvad innebär det i praktiken? Idrottens uppgift är icke att smeka och bekräfta, utan att dana karaktär, lära de unga att bära motgång, och inympa den disciplin som ensam skapar dugliga medborgare.
Att hennes utskott för s.k. trygg idrott skall tjäna blott såsom rådplägningsorgan, utan verklig myndighet, förstärker blott intrycket af en ordning byggd på fromma förhoppningar snarare än på fasta grundvalar. Föreningarna lämnas att sjelfva handhafva det juridiska ansvaret — men hvem tillser att de förmå?
Låtom oss icke vika från den grundsats som fäderna kände: Att ungdomens fostran är en helig plikt, och att denna plikt kräfver fast hand, klara regler och ledare af oantastlig vandel. Det åländska folkets oförytterliga rätt att sjelf ordna sina angelägenheter inbegriper äfven rätten — ja, plikten — att ställa högre kraf på dem som anförtros våra barns bildning, vare sig i skola eller på idrottsplan.
*J.S.*
Ålands idrott behöver tas på allvar
Den kritiserade tränaren förnekar att något av det föräldrarna berättar inträffat och vill heller inte ge några övriga kommentarer till Ålands Radio.
Ansvarspersonen i föreningen säger att han hört talas om situationen i omklädningsrummet och att det hela baserar sig på ett missförstånd om vem som hade rätt till rummet just den tiden. Han bekräftar att osakligheter ropats både från tränaren och lagen som varit involverade i situationen.
– Vi har haft möten med alla parter och kom fram till att ingen hade agerat rätt, säger ansvarspersonen.
Att tjejerna skickats till mittplan under spel och lämnats utan coachning anser han är osanning. Han har själv följt upp vad som hänt. Han säger att tjejerna valt att inte delta i matchspelet, att de hellre valt att vara med sina vänner.
Han tar informationen om suckarna och skratten på allvar, men säger att tränaren som pekas ut har jobbat med killar och tjejer i många års tid och att man inte har upplevt något som helst problem.
Föreningen har enligt ansvarspersonen haft ett möte med Ålands idrott, där man gått igenom frågeställningarna i detalj. Ålands Idrotts utskott för trygg idrott gjorde en bedömning av föreningens regelverk, policys och praxis. Utskottet konstaterade att föreningen har policys för sin verksamhet och agerar efter det.
Ålands idrotts sportchef,Jenna Gestranius, har tagit del av kritiken mot föreningen och känner till ärendet.
– Det är klart att det väcker känslor och det behöver tas på allvar, säger hon.
Bryter det här på något sätt mot det som Ålands idrott står för?
– Det gör det, definitivt. I värdegrunden står det rent spel och samma förutsättningar för alla. Att bli sedd, hörd och bekräftad och bemött på ett bra sätt är a och o för att vi ska trivas i idrottsrörelsen. Vi behöver vara lyhörda.
Gestranius ser att alla har ett ansvar för att lyfta och reagera, men påpekar att det juridiska ansvaret för att hantera ett sådant ärende är föreningens och dess styrelses. Trygg Idrott-utskottet ska främst fungera som ett bollplank.