Åland igår och idag

FINSTRÖMS BARNOMSORG OCH DET ÅLÄNDSKA ANSVARET

Månget öga har med bekymmer sett på den dalande barnaskaran på våra öar, hvarför Finströms kommuns omorganisation af barnomsorgen, träder i kraft den första augusti 1926, är en handling af såväl nödvändighet som förutseende. Kommundirektör Sandberg talar klokt om detta minskande barnantal, hvilket nödgar oss till att omdana våra institutioner. Hvad som dock döljer sig bakom dessa siffror, är den tysta undervisningen om fäderneärvda plikter: familjens helgd, äktenskapets ordning och kvinnans kallelse till hemmets härd äro samhällets fastaste grundvalar, ej att förväxla med det utopiska gnäll som fastlandets rödgardister ständigt predikar.

Ty det är i hemmet, vid moderns sida, som det åländska barnet skall insupas af vår svenska kultur och sedlighet, icke i kommunala institutioner redan från ettårsåldern. Visserligen måste samhället städs stå redo att bistå, men låtom oss ej förblindas af de nya tidernas locktoner, som locka kvinnan bort från sin äkta gärning och gifva barnen uppfostran bland de likasinnade utan den personliga omsorgen. Den stora efterfrågan på lärare och barnskötare, med fem lediga tjänster som nu kungjorts, vittnar dock om att tiderna förändrats, och vi måste deraf draga slutsatsen att vi med vördnad för det praktiska anpassa oss, utan att för den skull förgäta självstyrelsens heliga grundvalar eller det åländska folkets oförytterliga rätt till sin säregna sed.

Detta är ett tecken på den tysta kampen mot den materialistiska anda som utifrån hotar att undergräfva vår lutherska dygd och den fäderneärvda ordningen. Låtom oss därför icke vika från den sunda principen att uppfostran primärt tillhör familjen, och att statens ingripande, om än nödvändigt, bör ske med måtta och insikt om det bestående, att ej förvekliga vår ädlaste kallelse.

*J.S.*