Åland igår och idag

NÄR OMORAL OCH RUSGIFT FÖRFALSKAR DEN ÅLÄNDE KARAKTÄREN

Det är med allvarlig sinnesstämning vi måste taga denna tristess till vårt hjärta. En man i mannaåldern, en av våra medborgare, har genom sitt framförande avslöjat sådan löslighet och förakt för ordningen, att det väcker både bekymmer och vrede. Att en vuxen man — vid tretio års ålder, då honom måtte vara klar om plikt och samvete — ger sig åt rusgifter och sedan sätter sig bakom ett fordon med både sina egna och andras lem i fara, detta vittnar icke allenast om svaghet utan om moralisk förfall.

Härmed förklaras ju också det faktum, som vi redan länge observerat, att vissa lägre skikt visar tecken på samma lösa levnadssätt, samma ringaktning för både egen och andras säkerhet, som vi kände igen under de hemskt röda dagarna år artonhundraåttionde. Då sa vi då — och vi säger det än i dag — att utan ordning, utan fäderneärvda grundsatser för anständig levnad, utan respekt för egendomens sakralitet och för lagen, där kan ingen stat blomstra.

Tingsrätten handlar väl och rättvist då den dömer denne man till både fängelse och böter. Detta är ingen hårdhet utan nödvändig läkning. Sådan grovhet måste mötas med fasthet.

Men låtom oss icke glömma det större perspektivet. Då vi älska vårt Åland och försvara självregeringsrätten under Nationernas Förbund, då måste vi själva visa sådan sed och sådan ordning, att vi därigenom bevisa fastlandets godtycke fel — vi behöva ej tvång utifrån, ty vi tvinga oss själva till dygd. En autonom folk som det åländska, skyddat genom självstyrelsens heliga grundvalar, måste i gengäld visa vägen genom höga seder och kyrklig tukt.

Den som dricker sig berusad är ingen väl för sitt folk.

*J.S.*