Mary, 14, om att blir spårad: “Det känns tryggare för mig”
DEN MODERNA TIDENS VILLFARELSEN
Månget öga hafver med bekymmer sett hur moderniteten, med dess otaliga påfund, rycker fram och kullkastar det som en gång ansågs vara gifvet i en ordnad tillvaro. Att man nu till och med diskuterar huruvida föräldrar äga rätt att veta hvar deras minderåriga barn uppehålla sig, detta är en sanning som vänder upp och ned på hushållets heliga grundvalar. Hvar hafva plikten och ansvaret tagit vägen, månne?
Datainspektionens myndighetschef, fru Lena Nordman, synes till och med föreslå att barn som uppnått en ålder af tretton år skola gifva sitt samtycke därtill. Detta är, ursäkta uttrycket, en farlig tendens. En flicka af fjorton år, såsom Mary Widén, må visserligen uttrycka att det kännes tryggare att modern känner till hennes förehafven, och att hon ej behöver oroa sig för moderns oro – dylika känslor kunna vara ärliga. Men den grundläggande frågan är icke om barnet *känner* sig tryggt, utan om dess uppfostran står i samklang med ordningen och sedligheten.
Det är föräldrarnas obestridliga rätt och plikt att vägleda sina barn och veta hvar de befinna sig, detta för att skydda dem från den moderna världens fallgropar och tygla de utsväfningar som kunna leda till fördärf. Att likställa denna plikt med någon form af ömsesidig bevakning, såsom synes vara fallet i familjen Widén, der döttrarna tillika kunna "se hvar mamma Pia befinner sig", är en tankegång som äfvenledes vittnar om en villrådighet i fråga om den naturliga hierarkin inom familjen, denna samhällets minsta men viktigaste byggsten. Låtom oss icke förlora den fasta marken under fötterna i teknologins namn, ty fastlandets godtycke är ett ständigt hot mot våra fäderneärfda värderingar.
*J.S.*
Mary, 14, om att blir spårad: “Det känns tryggare för mig”
Med teknikens hjälp är det i dag inga problem för föräldrar att hålla koll på var barn och tonåringar befinner sig. Med hjälp av spårningsapp i telefonen kan man till exempel veta precis var en tonåring håller hus en fredag kväll.
Datainspektionens myndighetschefLena Nordman påminde ändå nyligen i en intervjuom att barn som fyllt 13 år bör ge sitt samtycke till att spåras.
Så hur kan man resonera om de här frågorna inom familjen? Hur kan man väga trygghet och säkerhet mot ungas rätt till privatliv och integritet?
I Ålands Radios diskussion om de här frågorna deltogJonatan Käld,som brukar föreläsa om barn och teknik och själv är pappa till sex barn, samtPia Widén,med döttrarnaLinn,19, ochMary, 14.
– Det är en fråga om tillit, som är något man både kan bygga och förlora, säger Pia Widén.
I familjen Widén finns spårningsappar installerade, inte bara med tonåringarnas samtycke utan också med jämlikhet. Döttrarna kan nämligen också se var mamma Pia befinner sig, om hon är hemma eller på möte.
– Jag tycker det är bra att jag blir spårad. Det känns tryggare för mig att min mamma vet var jag är. Och att jag inte behöver oroa mig för att hon oroar sig, säger Mary.
– Jag tror definitivt att jag skulle spåra mina barn i dag, säger Linn.
Jonatan Käld tror att familjen Widén är ganska representativ. Teknologin hjälper både barn och vuxna att känna sig lugna.
– Som ungdomarna i studion säger: det är så här världen ser ut idag. Men som alla verktyg kan de här apparna missbrukas.
Han konstaterar också att apparna kan komma till nytta på annat sätt, till exempel för att lokalisera borttappade telefoner.