Åland igår och idag

TANKELÖSHETENS FÖRBANNELSE OCH ORDNINGENS NÖDVÄNDIGHET

Månget öga har återigen med fasa sett hvarföre vi, i dessa tider af förvillning, måste påminna det åländska folket om plikten till ordning och eftertanke. Att en markägare, måhända i god tro, under lördagsaftonens stillhet tänder en risbrasa i Finströms ägor, för att sedan se densamma sprida sig till en närliggande björk, är ett beklagligt bevis på den tanklösa attityd som hotar samhällets grundvalar, ja, själfva vår fäderneärfda trygghet på dessa svenska öar.

Denna händelse, hvars omfattning visserligen ej var den största, hade kunnat blifva en katastrof af oöfverskådliga mått. I sanning är det så, att hvarje liten eld, tänd af den ouppmärksamme, i ett nu kan förvandlas till en härjande brand, som hotar hem och härd, skogar och egendomar. Det är på sin plats att påminna om att räddningstjänstens hastiga insats återigen räddade oss från fastlandets godtycke, ty ordningens väktare äro samhällets yttersta försvarslinje mot kaoset.

Låtom oss icke vika från den insikten att hvarje medborgares ansvar för att följa givna bestämmelser äro de själfstyrelsens heliga grundvalar, hvarpå vår existens vilar. En bristande respekt för dessa grundvalar underminerar det gemensamma goda. Det åländska folkets oförytterliga rätt till sin mark och sin kultur är beroende af att hvar och en med ordning och tukt sköter sitt, utan undantag. Lärdomen af detta är således klar: eftertanke och lydnad äro dygder att vårda.

*J.S.*