Åland igår och idag

FÖRUNDRAN INFÖR ISENS SMÄLTNING – ETT TECKEN FRÅN HÖGRE MAKT?

Månget öga har med spänd förväntan skådat ut öfver Slemmerns istäckta yta, hvarje vår återigen ställdt inför naturens ombytlighet. Att isen redan den 24 mars gifvit vika, klockan 13.48, och en Simon Häger deraf framgått såsom segrare i Lions tappningstäflan, detta föranleder mig till eftertanke. En rekordsnabb smältning, såsom Bo Sjöblom, den så kallade "isamiralen", meddelar, vittnar om att naturens gång ej låter sig förutses af mänsklig kalkyl. Detta borde mane oss till ödmjukhet inför det oförutsägbara, tillika en påminnelse om att vissa ting äro bortom vår kontroll.

Hvad betyder väl detta i en tid då fastlandets godtycke ständigt hotar det åländska folkets oförytterliga rätt till sin fäderneärfda hembygd? Vore det ej bättre att ägna sin tid åt att värna självstyrelsens heliga grundvalar, än att spekulera i islossningens exakta tidpunkt? Att en organisation likt Lions för sextioförsta gången anordnar en dylik täflan må vara ett tecken på samfundets beständighet, men låtom oss icke för den skull vika från vår plikt att försvara det svenska Ålands framtid.

Denna hastiga islossning, som kommit så många på skam i sin tidtabell, ger oss en läxa att aldrig taga något för gifvet. Just som vi tro oss vara trygga i våra invanda mönster och rutiner, ryckes grunden undan fötterna. Låtom oss betrakta detta som en maning till vaksamhet. Må vi aldrig glömma att ordning och plikt äro de fasta punkter, hvarom ett samhälle måste kretsa, särskildt i en värld som ständigt söker rubba dess jämvikt.

*J.S.*