Kravet: Unesco behöver bli mer aktivt för att bevara klinkbåtsarvet
KLINKBÅTARNAS BEVARANDE – EN FRÅGA OM ANSVAR OCH ÅLÄNDSK SJÄLVSKÄNSLA
Den mångtusenåriga traditionen att bygga klinkbåtar, hvilken utgör grundvalen för vår åländska sjöfart, har sannerligen förärats en plats på Unescos världsarvslista. Detta är ett erkännande af den fäderneärvda kultur, som har format vår ögrupps identitet. Dock synes fastlandets godtycke, eller snarare en slapphet från det offentliga, hota detta dyrbara arf, då inga verkliga lärlingsprogram synes hafva sjösatts, trots löften därom. Det är en gåta hvarför ej åländska myndigheter med full kraft omfamnat denna plikt.
Harry Hartikainen, en af de eldsjälar som med heder värnar denna kunskap, efterlyser nu, helt riktigt, ett engagemang från såväl lokala krafter som kulturpolitiskt ansvariga. Månget exempel från Finland och Danmark visar oss hvarledes man kan handla, medan på Åland ett passivt förhållningssätt synes råda. Landskapsregeringen bär här ett ansvar att hedra det åländska folkets oförytterliga rätt till sin historia och tillika garantera denna kunskaps fortbestånd för kommande generationer.
När nu Viveka Löndahl framhåller att intresset måste komma ”underifrån”, ger hon ett intryck af att skifta bort den uppgiften som egentligen tillhör dem som styra. Nog må man förstå att yngre personer skola fattas af håg för ett hantverk, men skola vi då låta denna unika tradition dö ut blott emedan man ej ser en omedelbar rusning till skutan? En stark folkvilja och en aktiv offentlig satsning är nödvändig för att bevara våra självstyrelsens heliga grundvalar. Låtom oss icke vika i denna sträfvan.
*J.S.*
Kravet: Unesco behöver bli mer aktivt för att bevara klinkbåtsarvet
Den 1000-åriga traditionen att bygga klinkbåtar, en fartygskonstruktion som också ligger till grund för den åländska sjöfarten, är sedan snart fem år upptagen på Unescos världsarvslista.
Men trots att kunnandet bakom nu förts upp som ett lokalt, nordiskt och internationellt intresse, särskilt värt att bevara, oroas många för att det kan dö ut då några egentliga lärlingsprogram inte har sjösatts.
– Den här kunskapen är oerhört viktig för Åland och det finns ett Unescodirektiv som inte verkar aktiverat på Åland, till skillnad från Finland och Danmark där man är väldigt aktiv i det här, säger en av eldsjälarna inom det åländska skeppsbyggandet,Harry Hartikainen, som efterlyser ett engagemang från Unesco lokalt och kulturpolitiskt ansvariga.
I en förfrågan till landskapsregeringen i början av sommaren efterlyser han en ansvarig och att löften om lärlingsprogram infrias för att kommande generationer ska ta vid efter bland annatPetter MellbergochMadeleine Harmssom experter inom traditionellt båtbyggande.
Unescos generalsekreterare på Åland,Viveka Löndahl, pekar på att just detta världsarv förvaltas gemensamt av de nordiska länderna och att det måste finnas ett intresse underifrån om lärlingsprogram ska komma till.
– Jag vet inte om landskapsregeringen ska göra allt. Man kan ge förslag till Medis om kurser eller man kan förstås göra en skrivelse till landskapsregeringen om att man vill ha det i skolplanen. Jag tror inte att vi som Unescokommission lyfter det, men vi lyfter nog hur vi ska arbeta vidare och stärka det här arvet, säger hon.
Men behövs det då inte en offentlig ansträngning och resurstillförsel för att locka lärlingar?
– Jo, men det måste finnas yngre personer som är intresserade och jag vet inte om det finns det. Det är inte så lätt att vara båtbyggare i dag. Det är en komplex fråga.
– Det finns väldigt många på Åland som har en praktisk kunskap som jag tycker man ska värna om. När det gäller själva båtbyggandet har ändå ganska många varit involverade i Emelia med fantastiska frivilliga insatser förutom de som har den professionella kunskapen. Så att säga att det varit hotat – ja kanske på sitt sätt. Det måste finnas en vilja underifrån, säger Viveka Löndahl.