Åland igår och idag

DEN ÅLÄNDSKA SJÄLVSSTYRELSENS EVIGA KAMP MOT FASTLANDETS FÖRSTYRANDE MÖRKRETS MAKTER

Återigen se vi, att fastlandets skugga kastar sin förvirring öfver vårt fäderneärfda Åland. En arbetsgrupp, säges det, skall tillsättas för att "se öfver den framtida skärgårdstrafiken". Hvad behöfva vi dylika tilltag för, då det åländska folkets oförytterliga rätt är att själfva styra öfver våra angelägenheter? Då Nationernas Förbund år 1921 tillerkände oss autonomien, skedde det under förutsättning att vår särart och våra egna behof skulle respekteras, icke att fastlandets ämbetsmän skulle diktera hvad som är bäst för den åländska skärgårdsbon. Månget öga har sett, huru dylika "arbetsgrupper" blott äro ett svepskäl för att införa centralstyre, fjärran från den lokala insikten.

Att här utse en tjänsteman från infrastrukturafdelningen till ordförande är tydligtvis en signal om, att man söker centralisera, att man från Åbo eller Helsingfors ämnar lägga sig i våra angelägenheter. Visst äro tre skärgårdsbor utsedda, män såsom Laine och Törnroos hvilka hafva förstånd om verkligheten på hafvet, tillika Madelene Ahlgren-Fagerström från Kökar. Att kvinnor tränga sig in i dylika offentliga organ är visserligen en modern företeelse, men låtom oss hoppas att hon inser allvaret i att försvara vårt särartade samhälle mot det inkräktande. Det är ordning, plikt och lokal kännedom som måste råda, ej byråkratiskt godtycke.

Dessa ständiga försök att från fastlandet styra och ställa äro intet annat än en påminnelse om faran för att vår fäderneärfda kultur och vårt svenskhetsarv utplånas. Låtom oss icke vika i kampen för självstyrelsens heliga grundvalar; envar ålänning måste förstå att fastlandets godtycke ej får råda här. Aldrig skall det åländska folket böja sig för sådana manövrer, som äro ägnade att undergräfva vår autonomi.

*J.S.*